Username:

Password:

Fargot Password? / Help

Historik

Jag kommer ihåg dagen då jag fick min första riktiga golfklubba. Det var en järnfemma. Genast tog jag mig till ett närliggande grönområde i Stodene för att testa tillsammans med pappa. Som nybliven sjuåring försökte jag slå längre och längre. Att nå till kullen ca 80 meter bort skulle jag bara fixa och sen över den. Det var hur kul som helst.

Senare samma år började pappa och jag gå kursen för grönt kort. På den tiden var pron på Kils GK, Stefan Jacobsson, även en del i Arvika, så vi lärde oss golfens grunder på båda dessa ställen. Kortet fixade vi galant båda två och jag fick mitt första handikapp, 50. Jag kommer inte riktigt ihåg hur fort jag sänkte mig, men det gick ganska raskt nedåt. Varenda dag det var möjligt tillbringade jag på kilsbanan, speciellt under sommarlovet då pappa eller mamma körde dit mig på morgonen och hämtade mig vid läggdags. Många, många minnen lever kvar sen den tiden. Vi var ett stort gäng kompisar där som tränade och lekte golf ihop. Det fanns alltid någon att spela eller ha någon tävling mot. Helt klart superkul.

Det tog inte lång stund innan jag började tävla, först på klubben, sen i Värmland och även juniortävlingar. Föreningsbankens Cup kommer jag ihåg som en favorit. Jag nådde riksfinalen ett par gånger och fick med mig en vinst. Det var så stort. Min första stora merit bland seniorer nådde jag vid 13 års ålder, på Värmlandstouren och Billeruds golfbana. Det var en 72- håls tävling över två dagar och bland spelare som jag såg mycket upp till. Via en rond på 68 och avgörande på sista hålet kammade jag hem segern.

Jag var nu nere i hcp. 4 och skulle börja spela på den rikstäckande juniortouren, teen tour. De flesta av deltagarna var 3 år äldre under mitt första år, men det kunde ju vara bra att få vara med och lära tänkte jag. I den första tävlingen slutade jag fyra och var mäkta nöjd. Det fortsatte sedan helt ok fram till den sista deltävlingen i Umeå. Här visade det sig att det skulle lossna rejält. Inte nog med att jag vann där, jag vann också touren totalt, med en poäng. Gissa vem som jag snuvade på vinsten? Jo, en viss Henrik Stensson. Undra om det händer igen på en order of merit – lista? Under de efterföljande tre åren hann jag med ytterliggare 4 delsegrar och en till topplacering på tourens Oom.

I denna veva kom jag även med i landslaget. Jag fick möjligheten att vara med där ett antal år och lärde mig massor. Tack vare bra spel blev jag uttagen till VM och ett par EM. Tyvärr blev det aldrig något guld till oss under den tiden, men 2 silver och ett brons i alla fall. Som bäst nådde jag en tredjeplats individuellt i EM och en förstaplats i NM.

Efter högstadiet kom jag in på golfgymnasiet och flyttade till Perstorp i Skåne. Där studerade och tränade jag i tre år. Nu i efterhand inser jag att det var nyttigt. Inte bara för att det gjorde mig bättre i golf och för att det var jättekul, utan mest tack vare att jag utvecklades rejält som person. I samband med studenten fick jag erbjudande från skolor i USA, som ville ha mig dit. Men det var aldrig riktigt något jag kände för. Jag ville bli proffs.

Så i stort sett direkt efter att ha avslutat studierna blev jag proffs. Jag hade god stöttning från framförallt hello sweden ekonomiskt, samt från ett par lokala företag. Min tränare från Perstorp behöll jag och ut på svenska teliatouren begav det sig. Jag hade nog förväntat mig att steget inte skulle vara så stort. Med mina erfarenheter och framgångar som amatör skulle det bara fortsätta framåt som proffs, trodde jag. Men så blev det inte riktigt. Visserligen vann jag någon liten tävling och nådde ett par andra bra placeringar, men för det mesta gick det dåligt. Det var frustrerande, tråkigt och jag började tappa sugen för golflivet.

Då, för drygt tre år sedan, var det dags för ändringar. Jag träffade Henri Reis ute på Karlstad Gk och började träna för honom.  Vi (eller mest han) gjorde upp en plan och vi började köra. Det kändes bra direkt. Senare beslöt jag mig för att hitta en mental tränare. Jag hade då hört lite om en man vid namn, Lennart Carlsson, som jobbade med ett fåtal värmländska idrottare. Efter att ha kontaktat och träffat honom började vi också jobba ihop. Det tog sen inte lång stund innan jag kände av en vändning. Nu hade jag fått ordning på satsningen och var på rätt spår.

Resultaten kom dock inte direkt. Det fortsatte med blandade resultat, men nu hade jag tålamod och litade på det jag gjorde. Så på sensommaren – 05 hände det. Jag vann en tävling i Norge efter storspel och kände självförtroende. Det följdes upp med en andraplats på en CT – tävling i Waxholm, efter förlust i särspel. I första steget av Europatourkvalet i England, knep jag segern och avslutade den svenska säsongen med ännu en vinst i Rönnebäck. Jag kände mig i balans och litade på det jag gjorde.

I ET – kvalets steg 2 blev det värre. När de 4 ronderna var avklarade fick mitt öde beslutas i ett särspel. Jag tror vi var 9 spelare som fick ge oss ut igen och göra upp om 4 platser. På första hålet gjorde 3 av oss birdie, men inte jag. Så nu var vi  6 st. kvar och en plats återstod.  När min birdieputt rullade ifrån knappa 3 meter på nästa hål var det klart. Jag hade knipit den absolut sista platsen till sista steget.

Väl i sista steget gäller det att vara stabil. Här spelas 6 rundor innan de 30 bästa får sitt kort. Jag fick en bra start och höll mig kvar i närheten av gränsen efter 4 varv. Sen blev det väderproblem och vi fick i stort sett spela återstoden på en dag. Det var inte helt lätt att hålla koll på gränsen på slutet, men jag hade mina aningar. Efter en treputt på mitt nästsista hål räknade jag med att par på det sista skulle räcka. En drive och en full wedge senare hade jag 2 puttar för par och kortet. Den första stannade en dryg halvmeter kort och efter att ha samlat mig rejält, slog jag i parputten. Vilken känsla! Allt släppte och det kändes på något vis overkligt. Jag var klar för europatouren.

Första året på Europatouren gick nästan över förväntan och jag slutade på 101 plats på tourens OOM (Order Of Merit). Min ranking förbättrades och det mest minnesvärda var fjärdeplatsen i Madrid i den näst sista tävlingen, då kortet säkrades.

2007 blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick en tung start och blev stressad. Mina egna höga krav och för många tävlingar ledde till att energin till slut tog slut. Lyckligtvis slutade jag på 149:e plats på OOM vilket gav mig den sista kategoriplatsen på för spel på Europatouren 2008.

2008 var ett annorlunda år, då jag inledde med spel på Europatouren. I juni lyckades jag bli tvåa i S:t Omer. Denna tävlings prispengar räknades också in i Challenge touren.  Jag spelade därför de sista tävlingarna på året där och slutade topp 20 på order of merit. Det i sin tur gav mig en bättre ranking inför 2009 på ET.

2009 blev vändpunkten för mitt spel. Jag bytte tränare till Fredrik Eliasson som är Pro för Karlstad GK. Att ha tränaren på hemmaplan betydde jättemycket och jag visste det skulle funka, tack vare att vi körde redan delvis under slutet av 2008. Vi ändrade min golfträning. Schema för varje dag och mer tid än tidigare. Jag ändrade även kosthållning, speciellt på banan, lade ner mycket kraft på den mentala biten och minskade fystiden, i förmån för annan tid. Förändringarna gav resultat och min första tourseger kom i S.t Omer Open där jag året innan blivit tvåa. Med toursegern förändrades mycket. Större självförtroende och ett säkrat tourkort i ett år. Säsongen avslutades med en fin 2:a plats i CASTELLÓ MASTERS Costa Azahar.

2010 började bra med en 15:e plats i Omega Dubai Desert Classic och en 7:e plats i Trophée Hassan II efter en stark avslutning. Ny hemsida och en ombildad aktiv supportklubb, Christian N Crew, ger ny luft under vingarna. Året fortsatte med en andraplats i Holland och en tredjeplats, på ett av mina favoritställen, Castellon. Nådde min hittills bästa slutplacering på OOM, med en 71 plats.

Christian Nilsson 2010-04-10